Fin, praktisk och billig enligt många .
Sorten ‘Brabant’ lär vara Sveriges mest sålda häckplanta. Strikta och arkitektoniska utseende har också visat sig passa bra in i dagens trädgårdar, och de kan ersätta både buxbom och cypress när vi hämtar inspiration söderifrån. Det vackra namnet livsträd, som växten hade när den först kom till Sverige, fick den inte behålla, och inte heller den exotiska flair den en gång hade, men den har etablerat sig i handelsträdgårdarnas basutbud, lika självklar som äppelträdet och tulpanen.
Synonymer: Livsträd
Beskrivning: Välkänd buske som främst förekommer som pelare, klot eller häck. Tujor påminner om enar och idegranar, men är mer lättodlade, växer snabbare och är ljusare och grönare, vilket uppskattas av många.
Höjd: Den rena arten, vildformen, av tuja blir ca 15 meter hög med tiden, och höjder upp till 38 meter har dokumenterats. De tujor vi hittar i handelsträdgården blir inte lika stora, men 2-10 meter är en rimlig förväntning, beroende på vilken sort det handlar om.
Bredd: Vildformen blir upp till 8 meter bred, men de förädlade sorterna blir sällan mer än 4 meter breda, och det kan ta många år innan de når den bredden.
Tillväxt: Dvärgformer växer 5-15 cm per år, klottujor 10-30 cm per år och de flesta pelartujor 20-50 cm per år. De mest snabbväxande sorterna och vildformen växer ca 60 cm per år.
Livslängd: Den äldsta tuja man känner till blev 1 650 år gammal. Trädgårdsvarianterna verkar också långlivade, och även de första tujor som planterades i Sverige är i god vigör idag. I tätt planterade häckar blir de inte lika långlivade och allt eftersom plantorna växer brukar de svagaste konkurreras ut.
Vår: Tujor är städsegröna, men många sorter antar en dovare färg på vintern. På våren återfår de en friskt grön färg, med ljusare årsskott.
Sommar: Blommorna är oansenliga, men de omogna kottarna, som sitter längst ut på grenarna är gulgröna och dekorativa. Framåt sensommaren blir de bruna och missprydande. En del sorter får få eller inga kottar.
Höst: Barren mörknar på flera sorter.
Vinter: Efter att baren mörknat på hösten ser tujan likadan ut hela vintern.
Växtsätt: Vildformen av tuja har som ung ett brett pyramidalt växtsätt, som liknar enens, men med åren blir den allt mer lik vår svenska tall till växtsättet. Tujor som växer i bestånd tappar de nedersta grenarna och får en högt ansatt krona, som med tiden blir yvig. Om de växer fritt behåller de grenarna (utom de allra nedersta, som brukar bli uppätna av djur) och blir smalt äggformade. Vildformen av tuja har en genomgående stam och täta grenvarv med trubbiga grenvinklar. De flesta förädlade former av tuja är utvalda för ett tätare och jämnare växtsätt, men även de blir glesare med tiden. Oftast är de smalt pelarformiga eller låga och runda som unga, men många sorter av både pelartuja och klottuja blir äggformade efter några år. Många av de saluförda sorterna är flerstammiga, vilket ökar risken för fläkskador på vintern.
Rotsystem: Tuja har ett mycket variabelt och anpassningsbart rotsystem, men det är oftast grunt. Vid behov kan de skjuta långa rötter för att söka upp vatten och näring. I det vilda växer de ofta på kalstensklippor, där rötterna söker sig in i sprickor för att hitta vatten och fäste. Tujor skjuter inte rotskott, men de bildar lätt adventivrötter från grenar som ligger mot marken.
Jord: Tujor är inte så kinkiga med jorden, så länge den aldrig torkar ut helt. Bäst trivs de på mulljordar. Lera brukar också fungera bra, medan grus- och sandjordar oftast är för torra. I torra delar av landet är det säkrast att lägga en droppslang längs tujahäcken oavsett jordtyp. Tujor tål en hög grundvattennivå.
Ljus: Sol till lätt skugga.
Placering: Tujor är med alla rätta populära häckväxter. De bildar snabbt gröna murar, som med rätt skötsel kan bli mycket täta och jämna. Med sina arkitektoniska former gör sig tujor också bra som accenter och ‘stöttepelare’ i rabatten, i stenpartier eller i en grupp med andra lägre växter. Pelarformade tujor kan också användas som alléträd, grindstolpar och liknande. Bollformade tujor kan ersätta buxbomklot. Tujor är eldfängda och bör inte planteras nära grillplatser.
Härdighet: Zon 5.
Salttålig: Nej.
Ersättningsväxt: I torra lägen: En eller sorter av tall. I skuggiga lägen: Idegran eller sorter av gran. I häckar: Gran eller idegran.
Bra grannar: Andra vintergröna växter (t.ex. idegran), rysk kornell, pimpinellros, prydnadsgräs, daglilja, fackellilja, iris, perukbuske.
Dåliga grannar:
Ekologi: Tujor används ofta som boplatser av fåglar och rådjur betar mer än gärna på dem. I rådjurstäta områden kan de behöva skyddas på vintern.
Skötsel: Friväxande tujor behöver vanligen ingen skötsel, men unga exemplar kan behöva vattnas under torrperioder. Tujahäckar beskärs i april och september. De har svårt att bryta nya skott från gammal ved, så beskär bara på den gröna delen av kvistarna för att undvika bruna och döda partier. I områden där tjälen släpper sent kan det vara klokt att täcka tujorna med skuggväv.
Plantering: Välj om möjligt plantor med en genomgående stam. Flerstammiga tujor fläks lätt. Planera på våren eller tidigt på hösten, lika djupt som de står i krukorna. Täck marken och stödvattna den första sommaren. Lägg gärna ut en droppslang längs tujahäckar. Täck med skuggväv de första två vintrarna. Lagom planteringsavstånd för häckar är 50-100 cm, det mindre avståndet för sorten ‘Smaragd’. Om du inte vill att en friväxande tuja ska bli så stor kan den odlas i en nedgrävd kruka (med hål i botten).
Förökning: Tuja är lätt att föröka med avläggare. De kan också fröförökas.
I hushållet: Nordamerikas ojibwafolk betraktade tujan som gåva till mänskligheten, för dess många användningsområden. Den var högt värderad som virke, och var en av fyra växter i deras medicinhjul. Virket är ljust, mycket rötmotståndigt, segt och lätt, vilket gör det till en favorit bland kanotbyggare, men det passar också till utemöbler, staket, störar o.dyl. Från veden utvinns också cederträolja, som används som doftolja, insektsmedel, desinfektionsmedel och annat. Tidigare användes tujaextrakt bl.a. för att behandla vårtor och candidiasis.
I folktraditionen: –
Härstamning: Tuja är vildväxande i östra Kanada och nordöstra USA, där den framförallt växer på kalkstensklinter, i en smal remsa närmast kanten och direkt på klippbranten. De förekommer också tidigt i successionen på igenväxningsmarker, efter skogsbränder och på sumpmarker, men i de lägena blir de efterhand utkonkurrerade av mer skuggtåliga träd.
Introduktion i Sverige: Tujan importerades till Europa redan på 1500-talet som både prydnadsväxt och medicinalväxt. Jag har inte hittat någon uppgift på när den kom till Sverige, annat än att den var välkänd i 1926.
